Här ska det bli äventyr, kom följ med du

Jag har inte bara ont i örat nuförtiden. Jag har även haft privilegiet att vara riktigt dunderförkyld sedan i torsdags. Med dunderförkyld menar jag inte att jag är lite snorig och hostar lite, utan snarare att jag ligger huttrande och skakande i sängen och önskar att någon bara kunde ge mig något sövande.

Under mina lite piggare stunder har jag passat på att ge mig ut på äventyr. Jag nördar loss för fullt som en High Elf med ett seriöst Gandalfkomplex i The Elder Scrolls: Skyrim, som jag passade på att införskaffa inför den stundande sjukhelgen. Liksom i föregångaren, Oblivion, finns det grymt mycket att göra, och det är lätt att glömma bort huvudstoryn för att istället ränna runt som en odåga i bergen på jakt efter side quests.

I’m loving it!

Dock är friheten också det som många gånger sabbar spelet för mig. Jag har ett ökänt dåligt lokalsinne i spel, och har en förmåga att tappa bort mig totalt beträffande var jag är, vart jag skall och varför jag skall någonstans. På något vis tycker jag ändå att det hittills, cirka elva timmar in i spelet, flyter på bättre än vad det brukar göra för mig i den här sortens spel. Jag kommer framåt i storyn, jag hänger med någorlunda i vad det är jag skall göra. Jag antar att det beror på att questsystemet har förbättrats och blivit mer pedagogiskt utformat. Helt klart ett plus för såna som jag, som annars sitter och plöjer ner hur många timmar som helst i ett spel av denna kaliber utan att egentligen komma någonstans. Eftersom jag faktiskt märker att jag rör mig framåt i spelets story, tröttnar jag inte lika lätt, och blir därigenom motiverad att fortsätta att spela.
Spelet är bra. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att spelet har hypats sönder. Grafiken är jättebra – för att vara Xbox 360. Buggar finns i massor, NPC:s fastnar i dörrar och väggar, saker svävar runt, spelet har fryst sig två gånger för mig hittills. Ljudspåret är bra, musiken är stämningsfull – samtidigt kan vissa NPC:s konsten att tjata ihjäl en, genom att upprepa samma irriterande fraser varenda gång man råkar få förbi dem.

Dessa nackdelar till trots, är stämningen på topp när man smyger runt på toppen av ett berg, i en snöstorm, letandes efter ingången till en gömd grotta som man i närmaste stad har fått höra skall finnas här någonstans. Eller när man smyger runt i någon underjordisk grotta, på jakt efter något mystiskt föremål som skall finnas någonstans djupt därinne och stöter på motstånd som till att börja med ter sig övermäktigt, men efter en stund kan överlistas med lite strategiskt tänkande och utnyttjande av de färdigheter som man har levlat upp för sin karaktär. Då är det äventyr, minsann

Skäggrockaren Jonte är ute på sin vanliga morgonpromenad i bergspasset
(bild lånad från den officiella hemsidan).